En undran och en bekräftelse
Finns ganska så mycket saker som man undrar över, vissa saker får man aldrig svar på.
Jag är en människa som absolut inte kan stänga av, jag tror inte jag kan det. För jag har aldrig gjort det. Jag har aldrig testat, eller det har jag säkert.. men det funkar inte för mig. Men jag känner att det blir lättare att dela med sig av det man känner istället för att bära det inom sig. Det hjälper iallafall mig. Sen vill inte jag upplevas som en iskall person.
Visst, jag fattar att jag kan upplevas, eller vara skitjobbig. Men det är känslor, det är mina känslor. Och dom måste ut från min kropp, från mitt hjärta. Sen kan jag känna mig lättare. Det är iallafall mitt sätt att hantera saker på.
Har upplevt otroligt många iskalla personer i mitt liv, kanske ett hemskt ord men ni fattar vad jag menar.. Under relationen så upplevs dom inte alls som iskalla, det är när relationen är tjorvig, kaos och påväg att ta slut. Och sen när det väl är slut så.. ja. Helt, totalt avstängda.
Det är något av det värsta jag vet. Hur, och varför blir man så? Varför är man så rädd att säga exakt vad man känner och tycker. Båda två är lika sårade i detta.
Jag väljer min väg, genom att alltid säga det jag känner. Det är mitt sätt. Alla har vi våra olika sätt, men så märkligt att jag aldrig stött på någon som är lika öppen som jag är.
Jag har aldrig fått något svar på detta, så jag vet fortfarande inte.
Man kanske bygger upp en mur för att inte man ska bli nedtryckt, ännu mer sårad. Det är som sagt aldrig kul att avsluta en relation. Oavsett hur den är. För man vet att man sårar, och man sårar även sig själv genom att veta att personen blir förkrossad.
Jag är glad över att jag är den jag är, att jag är ärlig mot mig själv, mot min partner och mot mina vänner.
Är jag kär, så säger jag det.
Är jag förkrossad, så säger jag det. Eller gråter.. förmodligen.
Men iallafall. Under WestPride, träffade jag tre av mina ex på krogen. För er som inte vet, så är jag vän - har inget otalat med mina ex. Så det var jättekul att träffa dom.
En av dom har jag inte träffat alls, sagt hej på krogen, och sen vi gjorde slut har vi aldrig träffats i efterhand och pratat ut om det som hänt. Men den kvällen fick vi pratat lite, jag har gått vidare från allt, glömt och förlåtit allt. Men hon däremot har gått runt med ångest över hur hon behandla mig. Det är rätt så många år sen vi gjorde slut. Fint att få det bekräftat, att hon insett hur hon behandlade mig och faktiskt erkänner det. Men tråkigt att gå runt och bära på ångest när det är så många år sen. Jag kramade om henne och bad henne släppa allt och att jag inte är arg eller någonting sånt. Jag hoppas hon bär med sig det och släpper allt framöver.
Det är de här jag menar, att bli iskall, stänga av helt, putta bort den människa man en gång älskat.. sen kommer ångesten för man inser hur man behandlat människan. För vissa tar det tid att inse, för vissa tar det tid att våga erkänna.