Har inte jag bloggat något idag, fy skäms? Vad har jag gjort idag egentligen.. Ehm.. Sov, var hem till mamma, hämtade paket på Ica, träning och nu är jag på jobbet!

Paketet, mina jeans var fel och jag ska skicka tillbaka dom. Så då får jag pengarna tillbaka :D Gött mos!

Nu har jag varit på jobbet sen kl 20 och jag är helt ensam i denna stora byggnad. Märkligt att ingen mer än jag jobbar ikväll?! Jaja, men rätt skönt att vara ensam också. Jag kör så det ryker.

Har prata med älskling, Mirre, Natalie och Stina.. Så nu har min ena telefon dött :( Bajs också! Snart lär min andra telefon dö, men bad Ida ta med sig laddaren hit så hoppas hon sett smset och kommer ihåg den :D haha. Fast jag kanske måste gå hem 23 också? Vad vet jag, det får vi se om vad Ida och Mats ska göra.. Ska dom göra annat än det jag gör stannar jag nog någon timma till :D

Träningen idag gick bra! Helt okej bra lixom ;) hihi.

Nä nu måste jag fortsätta med det jag gör. Springer runt som en tok. Måste se roligt ut egentligen. Jag har fått feta munsåret och det beror på stress och dålig sömn. Jävla skit.

Natalie, Giia, Emilie, Magda (och Ida) imorgon, filmmys? :D Vet iallafall att Natalie och Emilie vill. Men Magda och Ida? (Ida jobbar ju men jaja.. ;))

30 minuter och jag hoppas att Ida och ligan kommer då!!!!! Sweet.

Ciao, pusshej!

Matchen gick sådär, vi förlorade med 4-1 den här gången. (Sist förlorade vi med 5-1) Men jag tyckte vi spelade asbra idag helt otroligt. Och jag åkte på som fan hela tiden och beröm fick jag av lilla Stefan :D Så det kändes skitbra. Center kanske är min grej ändå! haha.

Skyndade mig hem käkade en macka och nu sitter jag på jobbet. Kör två maskiner samtidigt som jag spillplockar. Jag stressar ihjäl och jag är fortfarande svettig sen matchen tror jag. Sen har jag världens huvudvärk :'( AH! Men ska kämpa några timmar till iallafall. Yesbox. Jobba lördag och söndag dag? Jo jag är sugen men taskigt mot Giia.. men vafan ;) Pengarpengar.. sen om jag jobbar dagarna så kan vi myspysa kvällarna.. tiiiih :*

Nu måste jag fortsätta, och snart kommer väl nattligan hit och hjälper mig lite. Kan ju alltid hoppas :) Hoppas på jobb imorgon också! Sen på torsdag.

Måste planera in att åka hem till mamma och fixa till lite i rummet också! tahha. Göra det extremt mysigt enbart för dig <3

PUSSHEJ!

LILLA RÖDLUVAN

Det var en gång en liten flicka som bodde på landet och som var så söt att ingen kunde bli sötare. Hennes mor var innerligt förtjust i henne och hennes mormor ännu mer. Mormor hade sytt en liten röd luva till henne, och den klädde henne så bra, att alla kallade henne Lilla Rödluvan.

En dag när Rödluvans mor hade bakat bröd och gjort pannkakor, sa hon til Rödluvan:

- Jag har hört at mormor lär vara sjuk; gå du till henne och se hur hon har det och ta med dig pannkakor och en liten kruka med smör.

Rödluvan gav sig raskt iväg till mormor som bodde i en annan by. Hon tog vägen genom skogen, och där mötte hon Vargen, som hade stor lust at ta henne, men han vågade inte på grund av några vedhuggare som arbetade i närheten. Han frågade henne, vart hon skulle ta vägen. Det stackars barnet visste inte, att det är farligt att stanna och lyssna på en varg, så hon svarade:

- Jag ska till mormor med pannkakor och en liten kruka med smör från mor.
- Bor din mormor långt härifrån? frågade vargen
- Ganska långt, svarade Rödluvan. Hon bor på andra sidan kvarnen som du ser där borta, i det första huset i byn.
- Javisst, sa vargen. Jag vill också gå och hälsa på henne. Jag går den här vägen och du kan gå den andra, så ser vi vem som kommer först.

Vargen tog den kortaste vägen och sprang det fortaste han kunde. Rödluvan tog den längsta vägen och hon stannade ibland för att plocka nötter och hon jagade fjärilar och gjorde små buketter av de blommor hon fann längs stigen.

Vargen kom snart fram til mormors hus. Han bankade på dörren: Bank, bank!
- Vem är det som bankar, frågade mormor.
- Det är Lilla Rödluvan, ditt barnbarn, sa vargen och försökte göra rösten så ljus som Rödluvans.
- Jag har med mig pannkakor och en liten kruka smör från mor.

Mormor låg til sängs, för hon var inte riktigt kry. Hon ropade:
- Tryck på klinkan, så går det att öppna dörren.

Vargen klämde på klinkan och dörren öppnade sig. Strax kastade han sig över den stackars kvinnan och åt upp henne i ett nafs, för det var mer än tre dagar sen han hade ätit senast. Så stängde han dörren och gick och la sig i mormors säng, medan han väntade på Rödluvan. Strax efteråt bankade Lilla Rödluvan på dörren: Bank, bank!

- Vem är det?

Först blev Lilla Rödluvan rädd, när hon hörde vargens grova röst, men så tänkte hon att det var nog för at mormor var förkyld, och så svarade hon:
- Det är Lilla Rödluvan, ditt barnbarn. Jag komer med pannkakor och smör från mor.
Vargen gjorde sig til med rösten och sa:
- Kläm på klinkan, så öppnar dörren sig.
Rödluvan klämde på klinkan och dörren öppnade sig. När vargen såg henne komma in gömde han sig under täcket och sa:
- Sätt pannkakorna och smöret på spisen och kom och lägg dig hos mig.

Lilla Rödluvan kläde av sig och skulle just krypa ner i sängen, när hon blev mycket förskräckt då hon såg hur mormor såg ut utan kläder. Hon sa:
- Men mormor, så långa armar du har!
- Det är för att jag ska kunna krama dig bättre, svarade vargen.
- Men mormor, så långa ben du har!
- Det är för att jag ska kunna springa fortare, mitt barn.
- Men mormor, så stora öron du har!
- Det är för at jag sk kunna höra dig bättre, mitt barn.
- Men mormor, så stora ögon du har!
- Det är för att jag ska kunna se dig bättre, mitt barn.
- Ja men mormor, så vassa tänder du har!
- Det är för att jag bättre ska kunna äta upp dig! Och med dessa ord kastade sig den grymma vargen över Lilla Rödhättan och åt upp henne.

TÖRNROSA

För länge sen fanns det en kung och en drottning, som varje dag sa till varann:

- Tänk, om vi ändå hade haft ett barn! Men de hade ingen fått.

Så en dag, när drottningen badade, hände sig att en groda kröp upp ur vattnet och sa till henne:

- Din längtan blir uppfylld. Inom ett år, kommer du att få en dotter.

Precis som grodan hade sagt, gick det. Drottningen fick en dotter, som var så fager att kungen blev utom sig av glädje och ställde till med en stor fest. Han bjöd inte bara sina släktingar, vänner och bekanta utan också feerna, för att de skulle bli goda och nådiga mot barnet. Det fanns tretton feer i hans rike. Men han hade bara tolv guldtallrikar som de kunde äta på; därför fick den trettonde stanna hemma.

Festen firades med pompa och ståt, och när den var över, skänkte fererna åt prinsessan underbara gåvor. Den ena gav henne dygd, den andra skönhet, den tredje rikedom och så vidare. Den lilla prinsessan fick allt som man kunde önska sig här i världen.

När elva av feerna hade meddelat sina goda önskningar, kom plötsligt den trettonde in. Hon ville hämnas för att hon inte hade blivit bjuden,och utan att hälsa eller ens se på någon, ropade hon med hög röst:

- Kungadottern komer att sticka sig på en slända, när hon blir femton år, och hon kommer att falla död ner. Utan ett ord mer vände hon om och lämnade salen.

Alla blev förskräckta. Då trädde den tolfte feen fram, hon som ännu inte hade meddelat sin önskan. Eftersom hon inte kunde utplåna den onda spådomen utan bara mildra den, så sa hon:

- Prinsessan kommer inte att dö utan bara sova djupt i hundra år.

Kungen ville bevara sitt älskade barn och därför skickade han ut en befallning att alla sländor i hela riket skulle eldas upp. Men feernas önskningar passade helt in på flickan. Hon blev fager och god, vänlig och klok och alla som såg henne älskade henne.

Den dan hon fyllde femton år, var kungen och drottningen inte hemma, och flickan var ensam i slottet. Där strövade hon omkring överallt, kikade in i salar och kammare, som det föll henne in och till sist kom hon till ett gammalt torn. En smal spiraltrappa förde upp till en liten dörr. I låset satt en rostig nyckel. När flickan vred om, öppnade dörren sig, och i den lilla kammaren innanför satt en gammal gumma vid en slända och spann flitigt lin.

- God dag, gamla mor, sa prinsesan, vad gör du?

- Jag spinner, svarade gumman och nickade med huvudet.

- Vad är det som snurrar och surrar så lustigt? frågade flickan och hon tog sländan och ville spinna, hon med. Men knappt hade hon rört spinnstolen, förrän spådomen gick i uppfyllellse och hon stack sig i fingret på sländan.

I samma ögonblick som hon stack sig, sjönk hon ner på bädden, som stod där, och föll i djup sömn. Och hela slottet föll i sömn på samma gång som hon. Kungen och drottningen som just hade kommit hem och kommit in i salen, somnade, och hela hovet med dem. Hästarna i stallet, hundarna på gården, duvorna på taket, flugorna på väggen, alla sov. Ja, till och med elden, som flammade i spisen, blev stilla och somnade in. Steken slutade fräsa, och kocken som just skulle ge kökspojken en örfil, träffade honom inte och båda somnade. Vinden la sig och träden utanför slottet slutade susa.

Runt omkring sottet växte en törnroshäck upp. För varje år blev den allt högre, och tlll sist omgav den hela sottet och växte höre än tornen, så att inte ens flaggorna syntes

I riket berättade man sagan om den sköna sovande Törnrosa - så kallades nämligen prinsessan - och ibland kom prinsar och unga riddare som ville tränga igenom häcken för att komma in i slottet. Men det var omöjligt, för törnet höll tätt och flera ynglingar blev hängande där utan att kunna komma loss och de dog en jämmerlig död.

Efter många och långa år kom slutligen en prins till riket och han hörde en gammal man berätta om törnroshäcken. Innanför den låg ett slott, sa gubben, där en underbar prinsessa sov sedan hundra år, och med henne kungen, drottningen och hela hovet. Gubben hade också hört sin farfar säga, att många prinsar hade kommit dit och försökt tränga genom häcken, men de hade fastnat och dött en sorglig död. Då sa ynglingen:

- Jag är inte tädd, jag vill rida dit och se den fagra Törnrosa. Och hur ivrigt den gamle än avrådde honom, ville prinsen inte lyssna till hans ord.

Nu hade faktiskt de hundra åren just gått, och den dagen var kommen, när Törnrosa skulle vakna upp igen. När kungasonen nalkades häcken, bestod den av idel stora, vackra rosor. De böjde sig undan av sig själva och släppte igenom honom helt oskadd. Bakom honom slöt de sig åter till en häck.

På slottsgården såg han hästarna och de brokiga jakthundarna ligga och sova; på taket satt duvorna med huvudet under vingen. När han kom in i slottet, sov flugorna på väggen, kocken i köket höll fortfarande handen lyft över kökspojken, och pigan satt med den svarta tuppen som skulle plockas.

När prinsen fortsatte, såg han hela slottet ligga sovande i den stora salen, och på tronen slumrade kungen och drottningen. Han gick vidare och allt var så tyst att varje andedrag hördes. Slutligen kom han till tornet och öppnade dörren till den lilla kammaren, där Törnrosa låg och sov.

Där låg hon och var så vacker, att han inte kunde ta blicken ifrån henne. Han böjde sig ner och gav henne en kyss. Så snart hans mun hade rört vid flickans mun, slog hon upp ögonen, vaknade och såg vänligt på honom. Sen gick de ut tillsammans, och kungen, drottningen och hela hovet vaknade, och alla såg på varandra med stora ögon. Hästarna på gården reste sig, jakthundarna hoppade och viftade med svansarna, duvorna på taket drog huvudet ur vingen och såg sig om och flög ut över fälten. Flugorna på väggen kröp vidare, elden i köket tog fart; steken började fräsa, kocken gav kökspojken en örfil, så att han skrek, och pigan plockade tuppen färdig. Så firade prinsen och Törnrosa bröllop med prakt och ståt, och sen levde de lyckliga i alla sina dagar.

SNÖVIT OCH DE SJU DVÄRGARNA

Det var mitt i vintern och snöflingorna dalade från himmelen som dun. Drottningen satt och sydde vid ett fönster, som hade en ram av svart ebenholz. Medan hon sydde och tittade på snön, råkade hon sticka sig i fingret med nålen. Tre droppar bod föll ner i snön, och det röda såg så vackert ut i det vita att hon tänkte:

- Om jag ändå finge ett barn så vitt som snö, så rött som blod och så svart som ebenholz! En kort tid därefter, födde hon en dotter. Flickan var så vit som snö, så röd som blod och hade hår så svart som ebenholz, och därför fick hon namnet Snövit. Men när den lilla hade kommit till världen, dog drottningen.

Efter ett år tog kungen sig en ny gemål. Det var en skön kvinna men stolt och högmodig, och hon kunde inte tåla att någon överträffade henne i skönhet. Hon hade en förtrollad spegel. När hon gick fram och beskådade sig själv i den, sa hon:

- Spegel, spegel på väggen där,
säg vem som skönast i landet är!

Och då svarade spegeln:

- Drottning, du skönast i landet är!

Det gjorde drottningen belåten, för hon visste att spegeln talade sanning.

Snövit växte emellertid upp och belv allt vänare. När hon var sju år gammal, var hon vän som den klara dagen och skönare än själva drotningen. En dag frågade denna sin spegel som vanligt:

- Spegel, spegel på väggen där,
säg vem som skönast i lande är!!

Då svarade spegeln:

- Drottning, du är den skönaste här,
men Snövit tusen gånger skönare är!

Drottningen blev då förskräckt och blev både gul och grön av avundsjuka. Från den stunden vände sig hjärtat i hennes bröst var gång hon såg Snövit, så hatade hon flckan. Avunden och högmodet växte som ogräs i hennes hjärta, och hon fick ingen ro, varken natt eller dag. Slutligen kallade hon till sig enjägare och sa;

- För flickan ut i skogen, jag vill inte se henne för mina ögon mer! Du ska döda henne och ge mig lungorna och levern som et bevis på att du har gjort det.!

Jägaren lydde och förde bort Snövit. Men när han hade dragit sin kniv för att genomborra hennes oskyldiga hjärta, började hon gråta, och sa:

- Ack, kära jägare, skona mitt liv! Jag ska springa långt bort i den vilda skogen och aldrig komma hem igen. Jägaren tyckte synd om den vackra flickan och han sa:

- Spring iväg, stackars barn!
Han trodde att de vilda djuren snart skulle göra slut på henne, men ändå kändes det som om en sten fallit från hans hjärta, när han slapp döda henne. Och när ett ungt vildsvin kom springande, stack han ihjäl det. Han tog ut lungorna och levern och bar dem till drottningen som ett bevis.

Nu var den stackars flickan mol allena i den stora skogen, och i sin förtvivlan såg hon på trädens alla blad och visste inte vad hon skulle ta sig till. Så började hon spirnga och hon sprang över vassa stenar och genom törnesnår, och de vilda djuren sprang förbi henne, men de gjorde henne inget ont. Hon sprang så länge fötterna orkade bära henne, ända tills det började lida mot kvällen. Då fick hon se en liten stuga, och där gick hon in för att vila sig.

I stugan var allting litet men så rent och prydligt att det var en fröjd att se. Där stod ett litet bord med vit duk på, och sju små tallrikar. Vid varje tallrik låg en liten sked och en liten kniv, och där var sju små bägare. Vid väggen stod sju små sängar med snövita lakan i rad. Eftersom Snövit var så hungrig och törstig, åt hon lite grönsaker och bröd på varje tallrik och hon drack en droppe vin ur varje bägare, för hon ville inte ta alltihop från en enda. Trött som hon var, ville hon sen lägga sig och sova. Hon provade den ena sängen efer den andra, men ingen passade. Den ena var för lång och den andra för kort. Så kom hon slutligen till den sjunde, och den var lagom. Där blev hon liggande, anbefallde sig i Guds hand och somnade,

När det hade blivit mörkt, kom husets herrar hem. Det var de sju dvärgarna som bröt kopparmalm i berget. De tände sina sju små ljus, och när det blev ljust i stugan, såg de att någon hade varit där. Nu var det tillstökat, men när de gick hemifrån, hade allt vari i god ordning.

Den förste Sa:
- Vem har suttit på min stol? Den andre:
- Vem har ätit p min tallrik? Den tredje:
- Vem har tagit mitt bröd? Den fjärde:
- Vem har smakat på mina grönsaker? Den femte:
- Vem har använt min gaffel? Den sjätte:
- Vem har skurit med min kniv? Den sjunde:
- Vem har druckit ur min bägare?

Så såg sig den förste omkring och märkte att det var en liten fördjupning i hans bädd, och han sa:

- Vem har klivit i min säng? Och de andra kom springande och ropade:
- I min har också någon legat! Men när den sjunde tittade på sin säng, fick han se Snövit som låg där och sov. Han ropade på de andra, och de kom springande, ropade till i häpnad, hämtade sina sju ljus och lyste på henne.

- Du store tid! Du store tid! ropade de. Vilket vackert barn! I sin stora glädje för mådde de inte väcka henne utan lät henne liga kvar där och sova Den sjunde dvärgen sov hos sina kamrater, en timme hos var och en, tills natten var förbi.

När dagen gryde, vaknade Snövit, och när hon fic se de sju dvärgarna, belev hon förskräckt, Men de var så vänliga och de frågade:

- Vad heter du?
- Jag heter Snövit, svarade hon.
- Hur har du kommit hit til vårt hus? frågade de vidare.

Då berättade Snövit hur hennes styvmor hade velat ta livet av henne, hur jägaren skonat henne och hur hon hade gått hela dagen tills hon slutligen träffade på stugan.
Dvärgarna sa:
- Vill du sköta hushållet åt oss, laga vår mat, bädda sängarna, sy och sticka, och vill du hålla allt rent och ordentligt, får du stanna hos oss, och ingenting ska fattas dig.

- Ja, svarade Snövit, hjärtans gärna! Och så stannade hon hos dem.
Hon höll huset i god ordning. På morgonen gick dvärgarna till berget för att leta efter koppar och guld, på kvällen kom de tillbaka, och då skulle maten vara färdig. Hela dagen var flickan ensam. De snälla dvärgarna varnade henne och sa:
- Akta dig för din styvmor, hon får nog snart veta att du är här. Släpp inte in någon!!

Men drottningen, som trodde att Snövit var död, tänkte att nu var hon åter den skönaste i landet. Hon såg sig i spegeln och sa:

- Spegel, spegel på väggen där,
säg vem som skönast i landet är!

Då svarade spegeln:

- Drottning, du är den skönaste här,
men Snövit, som bor bortom bergen nu
hos dvärgar sju,
Snövit tusen gånger skönare är!

Drottningen blev förfärad, för hon visste att spegeln inte ljög. Nu förstod hon att jägaren hade bedragit henne och att Snövit ännu var i livet. Då började hon grubbla över hur hon skulle kunna döda flickan. Så länge hon själv inte var den skönaste i landet, lämnade avundsjukan henne inte någon ro.

Till slut hade hon sin plan kvar. Hon svärtade sig i ansiktet och klädde ut sig till en gammal månglerska, så att hon blev alldeles oigenkännlig. I denna skepnad gick hon över de sju bergen till de sju dvärgarnas stuga, bultade på dörren och ropade:

- Vackra varor til salu!
Snövit tittade ut genom fönstret och svarade:
- Goddag, snälla frun, vad har ni att sälja?
- Goda varor, fina varor, snörlivsband i alla färger! svarade gumman, och så tog hon fram ett band som var flätat av brokigt silke. - Den gamla hederliga gumman kan jag nog släppa in, tänkte Snövit; hon läste upp dörren och köpte sig ett vackert band.

- Barn, sa den gamla, vad du ser ut! Kom så ska jag snöra dig ordentligt.

Snövit anade inget ont utan ställde sig framför gumman och lät henne snöra livet med det nya bandet. Den gamla snörde fort och hårt. Snövit tappade andan och föll ner som död.

Nu är du inte längre den vackraste i landet! sa den elaka kvinnan och skyndade bort.

En liten stund därefter, när det började kvällas, kom de sju dvärgarna hem. Så förfärade de blev, när de fick syn på sin Snövit som låg på golvet utan att röra sig det minsta, som en död! De lyfte upp henne, och när de märkte att hon var alldeles för hårt snörd, skar de av bandet. Snövit började långsamt att andas, och så smånilngom vaknade hon till medvetande igen.

När dvärgarna fick höra vad som hade skett, sa de:

- Den gamla månglerskan var ingen annan än den elaka drottningen. Akta dig, och släpp inte in en människa när inte vi är hos dig!

Så fort den elaka drottningen hade kommit hem, gick hon till sin spegel och sa:

- Spegel, spegel på väggen där,
säg vem som skönast i landet är!

Då svarade spegeln som förut::

- Drottning, du är den skönaste här,
men Snövit som bor bortom bergen nu
hos dvärgar sju,
Snövit tusen gånger skönare är!

När hon hörde det, rusade allt blodet till hjärtat, så förskräckt blev hon, för nu visste hon at Snövit hade blivit levande igen.

- Nu ska jag i alla fall tänka ut något som gör slut på dig! Och med trolknep som hon förstod sig på bra, gjorde hon en fögiftad kam. Så förklädde hon sig till en annan gammal gumma, gick åter över de sju bergen, till de sju dvärgarnas stuga, knackade på och ropade;

- Goda varor til salu!
Snövit tittade ut och sa:
- Jag får inte släppa in någon. Gå er väg!
- Titta får du väl ändå göra, svarade den gamla, tog fram den förgiftade kammen och höll upp den. Flickan blev så förtjust i den att hon åter en gång lät lura sig och öppnade dörren. När de hade kommit överens om priset, sa gumman:
- Nu ska jag kamma dig ordentligt.

Snövit anade inte oråd utan lät den gamla kamma henne. Men knappt hade gumman satt kammen i håret, förrän giftet verkade och den stackars flckan föll medvetslös till golvet.

- Nu är det slut med dig, du under av skönhet! sa den elaka kvinnan i ondskefull ton och gick sin väg. Men till all lycka var dt snart kväll, och dvärgarna kom hem. När de såg Snövit ligga som död på golvet, misstänkte de genast styvmodern; de letade och fann snart den förgiftade kammen. Och knappt hade de fått bort den, förrän Snövit kom till sans och berättade vad som hade hänt. Då förmanade de henne åter att vara på sin vakt och absolut inte öppna dörren för någon.

I slottet ställde sig drottningen framför speeln och sa:

- Spegel, spegel på väggen där,
säg vem som skönast i landet är!

Spegeln svarade som förut:

Drottning, du är den skönaste här,
men Snövit som bor bortom bergen nu
hos dvärgar sju,
Snövit tusen gånger skönare är!

När hon hörde spegeln tala så, darrade hon av raseri från topp till tå:
- Snövit måste dö, skrek hon, om det så ska kasta mig mitt eget liv! Sedan gick hon till sin allra hemligste, ensammaste kammare dit aldrig någon annan kom, och gjorde i ordning ett giftigt äpple. Till det yttre såg det fint ut, vitt med röda sidor; var och en som såg det fick lust at äta upp det. Men den som bet en bit av det dog omedelbart.

När äpplet var färdigt, färgade hon sig i ansiktet och förklädde sig till bondmora, och så gick hon över de sju bergen till de sju dvärgarnas stuga. Hon knackade på, och Snövit stack ut huvudet genom fönstret och sa:

- Jag får inte släppa in någon människa, de sju dvärgarna har förbjudit det.
- Det kvittar mig lika, svarade bondmoran, mina äpplen blir jag nog av med ändå. Se här, jag ger dig ett till skänks!
- Nej, sa Snövit, jag får ilnte ta emot något.
- Är du rädd för att det är förgiftat? frågade gumman. Se, nu skär jag äpplet i två delar. den röda biten kan du äta, så tar jag den vita. Äpplet var så skickligt gjort, att bara den röda delen var förgiftad.

Snövit tittade på det granna äpplet, och när hon såg at bondkvinnan åt med god aptit, kunde hon inte motstå frestelsen utan sträckte ut handen och tog den giftiga biten. Knappt hade hon fått en tugga i munnen, förrän hon föll död ner. Då betraktade drottninen flickan med grymma blickar, skrattade högt och utbrast hånfullt:
- Vit som snö, röd somblod och svart som ebenholz! Den här gången kan dvärgarna inte väcka dig till liv igen.
Och där hemma på slottet frågade hon spegeln igen:

- Spegel, spegel på väggen där,
säg vem som skönast i landet är!

Och äntligen svarade spegeln:

- Drottning, du skönast i landet är!

Då fick hennes avundsjuka hjärta ro, omnu ett avundsjukt hjärta kan få någon ro.
När dvärgarna kom hem på kvällen, fann de Snövit liggande på golvet. Hon andades inte mer, ty hon var död. De lyfte upp henne, sökte för att se om de fann något giftigt, snörde upp livsstycket, kammade hennes hår och tvättade henne med vatten och vin. Men ingenting hjälpte - den kära flickan var och förblev död. Då la de henne på en bår och satte sig alla sju bredvid den och begrät henne, och grät i tre dagar.
Så ville de begrava henne, men hon såg alltjämt så frisk ut som en levande människa, och hennes kinder var vackert röda. De sa:
- Inte kan vi sänka ner flickan i den svarta mullen. Och så gjorde de en kista av genomskinligt glas, för att man skulle kunna se Snövit från alla sidor, la henne i den och skrev med guldbokstäver på den vad hon hette och att hon var en kungadotter. Sedan bar de ut kistan på berget. En av dem stod alltid där och höll vakt. Också djuren kom och begrät Snövit, först en uggla, sedan en korp och till sist en duva.
Länge, länge låg Snövit i kistan och förändrades inte utan såg ut som om hon sov. Alltjämt var hon vit som snö, röd som blod och svart som ebenholz.
Så hände det sig en dag att en kungason råkade gå vilse i skogen och kom till dvärgarnas stuga för att övernatta där. På berget fick han se kistan med den vackra Snövit och han läste utanskriften. Då sa han till dvärgarna:

- Låt mig få kistan, jag ger vad som helst för den!Men dvärgarna svarade:
- Vi säljer den inte för allt guld i världen.Då sa han:
- Skänk mig den då, för jag kan inte leva utan att få se Snövit! Jag ska akta och ära henne som min allra käraste.

När han talade så, tyckte de snålla dvärgarna synd om honom och gav honom kistan. Prinsen lät sina tjänare bära bort den på axlarna, men så råkade de snubbla på på en trädrot, och av skakningen lossnade den giftiga äppelbiten som satt i Snövits hals. Strax slog hon upp ögonen, lyfte på locket till kistan och satte sig upp, livs levande.

- Ack, min Gud, var är jag? utropade hon.
Full av glädje svarade kungasonen:

- Du är hos mig! Så berättade han vad som hade hänt och tillade:
- Jag har dig kärare än allt i världen. Följ med till min faders slott och bli min gemål! Då blev Snövit glad och följde med honom, och deras bröllop firades med pomp och ståt.

Till festen var också Snövits elaka styvmor bjuden. Så fort hon hade klätt sig i sin finaste klänning, gick hon till spegeln och sa:
- Spegel, spegel på väggen där,
säg vem somvackrast i landet är!

Spegeln svarade:

Drottning, du är den skönaste här,
Men den unga bruden långt skönare är

Då utstötte den elaka kvinnan en förbannelse, och hon blev så förtvivlad att hon inte visste till sigl. Först ville hon inte alls gå på bröllopet, men hon fick ingen ro, hon måse iväg och se den unga drott'ingen, Och när hon trädde in i salen, kände hon igen Snövit, och hon blev stående orörlilg av skräck och fasa.

Men man hade rdan låtit hetta upp järnskor i en kolbrasa, och de togs nu med en tång och ställdes framför den ondskefulla kvinnan. Så måse hon stiga i de rödglödgade skorna och dansa tills hon föll död ner.

Nu peppar jag musik inför träningen som ska gå asbra idag! Jag har längtat hela helgen och nu äntligen får jag åka skridskor igen :D Ikväll fick jag inte jobba, ännu en dag med ledighet.. Men då ska jag passa på att titta på en film och sova tidigt.. :) Ikväll på träningen tänkte jag och Tove äga allt och alla iallafall ;)

ÅH JAG ÄR SÅ JÄVLA GLAD..

På onsdag får jag träffa Natalie & Magda (Emilie också eller?) :D Ska bli så himla kul, ni är saknade.

Nä snart kommer Emelie och hämtar upp mig ;) Lyx att jag jämt får skjus nuförtiden :D hahah. Jävla latkorv jag är.

Idag har jag även träffat Jenny och vi har gått runt på Sveg, fikat lite och varit på dollar. Sen gick vi hem till mig och titta på Sex And The City filmen :D Jag gillade den! Sen åkte hon hem och jag käkade mat och har suttit framför datorn hela kvällen..

Giia du gör hela min värld <33

PUSS

John Mayer - In repair

Eftersom jag har jobba natt i två dagar så somnade jag inte förrens 5 imorse, och skulle försöka ta mig upp 11. Jo lycka till. Jag vaknade iallafall för en stund sen, Giia ringde mig så då gatt jag svara och gå upp :) hehe.

Sen hade jag även fått flera sms och ett mail i röstbrevlådan. Någon brud från något företag i Stockholm som hade sätt min profil på arbetsförmedlingen. Hon ville att jag skulle dela ut godis i Sveg, om jag fattade det rätt? HAHA! Hm, tveksamt alltså. Men det är ju rätt nice, nu har två ringt via arbetsförmedlingen :D

Nu ska jag skynda och klä på mig, äta lite och gå ut och fota tillsammans med Linn! Gud så trött jag är alltså.

Och idag åkte pappa till Turkiet, han sitter på planet nu tror jag :D Hann iallafall beställa BjörnBorg trosor med honom om dom är billigare där än här ;) haha. Men hoppas bara på han startar sin telefon och tar emot mms:et som jag skickade på trosorna och vad dem heter.. osv. haha.

Puss!