trygg.

Andra dagen avklarad, utan dig.

-

Det ska bli så kul, längtar typ till slutet av sommaren. :] Konstigt nog.. men då ska det hända grejer. :P
Vi flickor små i Siksjön, åååhw. :D haha! Ska bli rikigt mysigt och roligt. Har alltid vela träffa dig..

-

Jobbat idag, det går jättebra faktiskt. :) Varit ute sen jag slutade, varit med Stina, Jannie, Jenny + massa annat.
Och 'träffat' värsta snygga killen.. eller han har jag träffat tidigare. Men nu har han börjat hejja.. Ååh. ;) HAHA!
Men han har tjej och jag tycker att han är för snygg. ^_ ^ Men jag tycker synd om honom, så ensam och sitter där och bara vaktar varje natt.
Stackaren, borde börja prata med honom och umgås lite på dagarna/kvällarna. Vore kul. :D Se om jag vågar, hahah.
Har iallafall haft det sååååååå sjukt jävla kul! Det är som om jag har varit helt på fyllan. OJOJOJ. Snacka om att vara övertrött. ;] 

Sov så gott.
Puss.

- När ??

(skrivet igårkväll)

En dag avklarad, utan dig.

-

Åh du är så jävla söt, kan inte förstå det. :]
"Jag får väl önska mig en resa till dig i present då"
Blir helt till mig, du är underbar.
Hoppas du verkligen vill önska dig en sån present,
och att du får dig den. [v] Sofius - Hannus. :]

-

Lekt med Stina idag. Hur kul som helst. Jag känner att efter varje gång vi är med dig, så börjar jag kunna prata med dig mer och mer för varje dag. I början var det svårt, men inte nu längre. Och vi som skulle ha en sån rolig vinter tillsammans, så blev det inte alls så. Sånt som händer, men aldrig igen?!
Istället får vi fixa en underbar och solig sommar tillsammans? :) Tillsammans med annat lite folk. Din idé idag tyckte jag var super, om den dära ön. ;P
Pusss till dig, <3

-

Nu ska jag se film, såg The Holiday med Stina.. den var faktiskt bra men rätt så lång. Nu tänkte jag sätta igång The Departed se hur länge jag orkar titta.
Ska ju upp klockan 6 imorgonbitti igen. Jobbjobb! Men första dagen idag gick helt suveränt. Fick jättemycket berömm, och jag jobbar tillsammans med Mikael Svensson & Sandra Myhr. :)

Nä, god natt nu!

Vi ses i mina drömmar.. ;)

Första gången vi sågs, det var för två år sen. Jag och en kompis åkte ner till Finspång för att träffa dig och en till tjej.
Det var helt otroligt vilken känsla det var. Från en bil till eran bil..
Jag minns bara hur jag satt och tittade på dig/er där i baksätet. Fattade inte att jag var med dig/er på riktigt. Det var så underbart.

Vi kom hem till dig, lämnade väskorna och sedan gick vi ut och tittade lite på Finspång. Jag tyckte det var mycket kvarter och hus överallt. Men jag trivdes där redan första dagen.
Träffade lite annat folk redan första dagen, jag var ju typ poppis där. Och det var roligt att träffa andra, men blev nog lite för mycket egentligen. Hände saker som både var bra och dåligt.
Hade det aldrig hänt, hade det aldrig blivit vi.

Dagarna gick och det var dags att åka hem. Jag var helt nöjd efter fem dagar & fyra nätter. Så himla underbart.
Men när vi kom in till Norrköping, satte oss i bussen. Jag och Erica. Vi tittade ut genom fönstret, där vi såg dom vinka hejdå till oss. När vi kände att bussen började rulla iväg, sprutade tårarna som aldrig förr.
Minns det Erica sa till mig. "Spara tårarna nu.."

Sen kom vi väl hem till Sveg igen.

Du & jag började prata mer och mer för varje dag som gick.
Jag tyckte det blev så speciellt mellan oss. Tyckte att du behandla mig mer som en vän. Jag tog upp det med dig, och jag minns inte riktigt vad du tyckte. Tror du höll med mig. Sen gick det bara någon minut eller så, sen blev det du och jag. Tjugoandra april tvåtusenfem. Ett datum, en tid, en dag som jag aldrig kommer att glömma. Det betyder så mycket för mig än idag.
Efter ett år och sju månader. Var det någonting som gick snett. Den tjugosjunde november tvåtusensex tog det slut mellan dig och mig. Du hade länge gått och grubblat över hur du vela ha det tror det var i ungefär sex månader, och hur dina känslor var för mig. Under dom månaderna mådde jag skit. Bara av att vänta och vänta hela tiden, men aldrig få något svar..
Jag hade precis kommit till Sverige, jag hade varit utomlands i en vecka och dagen efter hände det. Jag hann inte säga dig någonting.

Jag var helt sjuk, fattade inte vad som hade hänt. Var i min lilla värld. Fanns ingenting tillsammans med den som jag älskade så mycket. Allting var borta från mig.

Det tog inte lång tid innan jag blev glad och försökte undvika allt som hade hänt. Var på skolan och skrattade åt det mesta.
Många som sa att jag var som en helt annan person, så glad och allt.
Det kändes så bra att höra, och jag kände efter och faktiskt så var det så. Jag hade gått vidare! Jag trodde aldrig att jag skulle lyckas med det, men det gjorde jag.

Pratade inte alls med dig nå mycket efter det som hände. Nångång ibland. Sen sket jag i dig, för att jag ville komma ifrån dig. Det gick bra också. I två månader pratade vi inte med varandra.

Sen eftersom började vi prata med varandra igen. Men det tog fem månader för oss att hitta kontakten till rätta och allt sånt. Det kändes rätt bra att hon ville prata och det med mig. Det var hon som kom till mig, men varför?

Svaret fick jag för ungefär kanske två månader sen. Trodde verkligen aldrig att det skulle vara så. Hon tyckte om mig, igen.
Och jag som hade kämpat för att gå vidare, nu var det tvärtom. Jag var kall och hon var varm.
Vi började prata mycket mera i telefon. Pratade om mycket saker, hur vi skulle göra med allting. Du vill inte vara tillsammans med mig igen, för det är för långt ifrån varandra. Och du orkar heller inte vänta efter vi har gått ut skolan. Visst det kanske är jobbigt, men det är bara att kämpa för den man tycker om.

För en vecka sen var jag i Finspång med Erica igen.
Åkte dit och skulle fira Fridas student och jag ville överraska Sofie.
Det gick inte riktigt som planerat, hon satt ute på altan när dom lämnade av mig hos Sanne (och hon bor femtio meter ifrån Sofie) så Sofie hörde mitt skratt och såg mig/oss.
Men jag gick över dit, hon kan ju bli glad ändå. Tror hon blev lite förvånad först faktiskt. Men det var roligt.
Men det som gör mig arg är att du inte tror på att jag ville överraska dig, du tror ju bara att det var Vesterlund jag åkte till för att överraska.
Varför isånnafall sov jag över hos dig?

På fredagen gick vi till Frida för hon hade fest, sen drog vi ner till Centrum för där spelade några band. Jag följde med och sov över hos Sofie. Det var rolig och mysig kväll, kul att jag får tillbringa den med dig och speciellt natten tillsammans med dig.

Dagarna har gått.
Nu sitter jag här som ett jävla frågetecken, igen.
Vi har bråkat och vi har skrikit på varandra. Och det är missförstånd och det är förbannelser.
Men någonstans måste allting få ett slut? Jag tycker inte att det ska sluta såhär. Tycker du det?

Alla kyssar under fredagen spelar ingen roll, längre?! Vad är det som har hänt med dig. Vad är det du vill ha av mig? Kan du bara säga mig det, så kan vi lösa allting! Kanske lika bra att vi två delar oss åt. Vad vi än gör så verkar ingenting fungera.

Efter fem månader kommer du tillbaka till mig. Och för två månader sa du att du va kär i mig. Idag säger du att du att du inte är kär i mig. Vill du leka med andras känslor? När ska du vara ärlig?
Ju mer jag träffade dig, ju mer börjar jag tycka om dig. Varför har du inte kunna berätta tidigare? Varför ska jag alltid hinna bli sårad för.

En sak som jag stör mig riktigt mycket på. Vi är inte tillsammans, du kan inte sätta gränser.. inte än. Så jag får träffa vem jag vill. Göra vad jag vill. Det är inte bara dig jag har i Finspång, det vet du också om själv. Det kanske känns så otroligt pissigt för dig. Men just nu bryr jag mig inte om det, för du har aldrig tänkt på hur jag känner mig, du har bara tänkt på dig själv. Så det har känts iallafall. Jag kanske har fel.. så ta inte åt dig av allting som står här.

Finns så jävla mycket att skriva, men det är bara meningslösa saker. Ingenting att bry sig om. Och jag orkar inte skriva mera. Det låter bara som om det är du som har gjort fel hela tiden. Och du får alla emot dig, det blir så synd om dig då.

Jag har varit otrogen, pussas/hångla med flera av mina kompisar.
Du har också pussa en kompis, det är lika mycket otrohet det.
Jag har varit dum emot dig. En jävla idiot. Men ändå så älskar du mig?

Jag försöker göra allt för dig, allt så du ska vara lycklig och må bra. Du är oftast nere och så tråkig i telefon över dina deppsaker. Det är inge vidare roligt. Jag ska säga dig en sak, hade du inte mått som du gjort.. hade jag gått för längesen.
Du behöver mig, du kan prata med mig. Därför jag inte vill lämna dig. Men jag mår själv dåligt över att du mår så som du gör. Men jag bryr mig inte så mycket. Tycker jag heller inte att du ska göra. Låt det bara vara så. Okej!? Jag vill att du ska fortsätta berätta saker och ting för mig. Vi ska lösa allting tillsammans. Jag behöver dig & du behöver mig.

Oftast känner jag mig värdelös,
att jag aldrig kan få dig att skratta tillsammans med mig. (msn, tlf)
Det är det värsta som finns i hela mitt liv.
Det är skillnad när vi är med varandra,
men det är trotts allt sextio mil.

Vi får se hur allting slutar,
just nu orkar jag inte känna eller tänka mera.
Jag vill bara se mig själv lycklig och glad.
Jag kanske låter värsta egoistisk och allt,
men låt det bara vara så.

Det är inte så många egentligen som vet,
varför det är som det är mellan henne & mig.
Knappt så jag vet om det själv..
Eller så kanske det bara är så att,
"Kärlek börjar alltid med bråk."

Om vi är som pusselbitar som du sa, du gjorde till och med en bild på oss två och två pusselbitar.
"På något konstigt vis hör vi ihop <3" Skrev du under bilden.
Jag tror du har rätt i det hela, allting är så himla bra när vi är med varandra. Men när vi är på msn/tlf så bara bråkar vi. Varför? Är det saknaden som tar ihjäl en, är det därför?

Om vi skulle skita i allting nu, och sen efter studenten så lär du nog flytta och jag med. Vi har ju sagt att vi ska försöka komma till samma stad. Du tror inte att om vi umgås mer och mer och bor i samma stad, att vi kommer hitta till varandra, igen? Eller tror inte du på oss längre?
Jag vet inte riktigt, men ändåså tror jag på oss två. Att vi har haft det så underbart och bra när vi varit med varandra varje lov.

Ajja, vi får väl se hur allting slutar.

Jag hoppas du inte blir förbannad över detta.
Jag hoppas istället att du läser, och släpper några tårar..
För din och min kärlek, som vi hade tillsammans.
För jag vet, att vi båda saknar det.. saknar det underbara.

(Jag kanske ska börja skriva en bok, om oss. *skratt*)