Rakt ut..
Jag vill så gärna veta vad din plan va från första början, varför du ens började skriva med mig. Varför du började träffa mig. Att dra in mig i din jävla cirkus, hade du det i baktanke alls?
Eller tänkte du bara egoistiskt. Va allt bara ett spel, vad för spelpjäs va jag?
Eller var jag ett försök till din flyktväg? Hur skulle du hantera två relationer menar du?
Ville du lära dig hur en relation funkar, eller ska se ut genom att träffa mig.
Suga åt dig all bekräftelse och sen kasta skit i ansiktet på mig.
Du har inte vunnit, du har mer förlorat känner jag.
Känslan säger att jag gav dig så otroligt mycket, det tålamodet jag hade när det gällde dig och oss, det kommer du inte hitta i någon annan människa, för ingen kommer acceptera det jag gjorde. Allt handlar om att ge och ta.
Du har tagit åt dig av otroligt mycket, du fick kött på benen, du vågade en hel del saker.
Men hur är det egentligen nu? Vart tog tuffa du vägen?
Jag kan säga rakt ut, utan att ens faktiskt tänka mig för.
Det jag känner, är att du inte är lycklig.
Såklart jag inte har någon aning egentligen,
men tänker mig det värsta.
Och allt du sagt till mig.
Du har fastnat, kvar på samma plats.
Inget har förändrat alls.
Och där skulle jag stått och väntat..
Och mått skit. Aldrig.
Evighetens tid.
Vill man, så går allt.
Jag ville, inte du.
Du gav upp.
Enkelt.
Jag kan stå för saker, för känslor.
Jag kan varken säga att jag är lycklig eller olycklig.
I dig va jag kär, älskade dig, ville allt.
Men något i mig säger, tack, för att jag inte är en del av ditt liv längre.
Otroligt blandade känslor..
Önskar bara du förstod mig och hur jag känner..