h.e.l.

Jag har inte varit bra alla gånger, jag har inte varit snäll alla gånger, jag har inte varit glad alla gånger. Jag är mänsklig, jag har försökt så gott jag kan och jag har tagit till mig av otroligt mycket.

Tror det hör till i en relation. Man lär sig någonting ofta om mycket. Och många försöker göra en bättring. 

I vått & torrt har jag stått här, står fortfarande kvar. Trots att en bit av mig försvinner för varje gång det tar slut. Det gör så jävla ont. Men de som gör ondare är att du inte tror/känner min kärlek. Varför står jag kvar? Du behöver aldrig någonsin testa mig, för att se vart du har mig. Jag går inte. Har inte tänkt det på 1,5 år. 

Jag kan säga såhär. Har varit med om den bästa och värsta berg & dalbanan i mitt liv. Att ha träffat en människa som Erika, aldrig mött någon som henne. Den mest fantastiska & underbara kvinna. — Och så jävla snygg, ja fyfan. Finns ingen så omtänksam & fin. 

Dagligen går hon igenom helvete med sin diagnos borderline. Jag försöker varje dag att förstå, det är svårt. Jag kommer aldrig förstå till hundra procent, men jag försöker så gott jag kan. De enda jag förstår till hundra procent är hur jag känner mig, hur jag mår för jag är den som levt tillsammans med henne i 1,5 år. 

Den kärlek jag har för henne är otroligt stark, drömmen om att få starta nästa kapitel i livet, jag såg fram emot det så otroligt mycket. 
Den kärlek vi har för varandra, trodde den va starkare att vi kunde krossa borderline-symptomen men vi lyckades inte. 

Och nä, jag ska inte skylla allt på en diagnos. Blir bara så jävla ledsen för min skull och framförallt hennes.